Den "Nakne" Serben

Min vardag som svensk och serb i Sverige

Vi är sannolikt inte med i NATO, nästan alltid.

Det är inte enkelt att veta vad som är sant och vad som är falskt i dessa tider. Vad vi är endel av och inte. Vad som är sannolikt är däremot något de flesta kan förstå och ta till sig, i alla fall ibland.

Tage Danielsson gick ur tiden för ganska precis 30 år sedan och med hans mall för sannolikhetslära kan det vara lönt att försöka beskriva hur vår omvärld fungerar just idag. En ögonblicksbild över sto(r)politiken som sveper över vår vardag likt en förrädisk höstdimma.

TD

Tack Tage för inspirationen. Din ande lever kvar. Du gjorde oss alla sannolikt till bättre människor.

(1979-10-17. ”Om sannolikhet”. Monolog omskriven till denna blogg av bloggförfattaren.)

//

”Vi är sannolikt inte med i NATO, nästan alltid”

Jo, sannolikhet va, det måste ju betyda nånting som är likt sanning. Men riktigt lika sant som sanning är det inte om det är sannolikt och därför så är det väldigt synd tycker jag att vi tydligen från och med för ett par decennier sedan, på grund av det rådande politiska läget antar jag, inte längre har råd med några riktiga sanningar utan att vi måste nöja oss med sannolikhetskalkyler. För de blir inte riktigt lika pålitliga, de blir till exempel väldigt olika före och efter va.

Jag menar före den västerländska imperialismens humanitära bombningsinterventioner så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i bl.a. Jugoslavien, Irak, Afghanistan, Libyen, Syrien och Ukraina skulle hända, men så fort det hade hänt då rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent, så att det blev nästan sant att det hade hänt.

Men bara nästan sant. Det är det som är det konstiga. Det är fortfarande som om de går omkring och tycker lite såhär mer i smyg att det där som hände i bl.a. Jugoslavien, Irak, Afghanistan, Libyen, Syrien och Ukraina, det var nog så ytterst osannolikt så att egentligen har det nog inte hänt.

I själva verket går ju merparten av den armkrokande västerländska klungan av politiker och journalister fortfarande och väntar på att få tillåtelse att förklara för väljare och läsare om det som hände i bl.a. Jugoslavien, Irak, Afghanistan, Libyen, Syrien och Ukraina har hänt eller inte, innan de har kunnat bilda sig en uppfattning om de skall tycka att vi ska få tillåtelse att tycka att västerländsk imperialism är så farlig som den skulle vara om det som har hänt i bl.a. Jugoslavien, Irak, Afghanistan, Libyen, Syrien och Ukraina har hänt.

Nu har dom ju äntligen bestämt sig och nu tydligen kommit fram till att det som hände i bl.a. Jugoslavien, Irak, Afghanistan, Libyen, Syrien och Ukraina inte har hänt, men att vi å andra sidan måste ha mycket bättre garantier för säkerhet än ett ”guldkortsmedlemskap” i den allians som inte är skyldig till det som inte har hänt i bl.a. Jugoslavien, Irak, Afghanistan, Libyen, Syrien och Ukraina så att det som inte hänt inte händer här också.

Och man förstår ju att dom har tvekat så länge, för en sån invasion inträffar ju enligt alla hittills tillgängliga sannolikhetsberäkningar bara en handfull gånger på flera tusen år, och då är det ju inte särskilt troligt att den skulle ha hänt redan nu, utan det är väl i så fall betydligt mera sannolikt att den har inträffat längre fram. Och då kommer ju saken i ett helt annat läge. För det kan ju inte vi ta ställning till nu.

Då.

Sen är det en annan sak i alla fall som man måste ta med i beräkningarna när man talar om sånt här och det är att om det nu till äventyrs är så att det som hände i bl.a. Jugoslavien, Irak, Afghanistan, Libyen, Syrien och Ukraina verkligen hände, mot förmodan, då är ju sannolikheten för att det ska hända en gång till, den är ju då så nästan löjligt liten så att egentligen så kan man säga att det var nästan bra att det som hände i bl.a. Jugoslavien, Irak, Afghanistan, Libyen, Syrien och Ukraina hände, om det nu gjorde det. För då kan vi vara nästan alldeles säkra på att det inte händer en gång till.

I varje fall inte i Jugoslavien, Irak, Afghanistan, Libyen, Syrien och Ukraina. Och i varje fall inte samtidigt som förra gången.

Nä, sannolikheten för en sån sak den är så fullständigt, larvigt liten så den är försumbar. Med det menas att den finns inte, fast bara lite.

Nu är ju det här ganska krångliga saker för gemene man, så egentligen är det väl ingen idé att ha folkomröstning om sånt här. Folk i allmänhet dom resonerar naturligtvis på sitt grovhuggna sätt så att det som hände i bl.a. Jugoslavien, Irak, Afghanistan, Libyen, Syrien och Ukraina verkligen har hänt. Dom tar det som en sanning. Men då gör dom det alldeles för lätt för sig, för att då har de alltså inte gjort klart för sig att en sak som inte ens är sannolik den kan ju ännu mindre vara sann va. De har väl inte hängt med i utvecklingen, dom har väl fått lära sig av sina föräldrar att alltid tala sanning? Det fick jag lära mig av mina;

”Tala alltid sanning barn”, sa våra föräldrar till oss. Det får inte vi säga till våra barn. Vi måste lära våra barn att alltid tala sannolikt. Att säga sannolikheten, endast sannolikheten och ingenting annat än sannolikheten. På så sätt så kanske de lär sig så småningom att förstå att det som hände i bl.a. Jugoslavien, Irak, Afghanistan, Libyen, Syrien och Ukraina inte kan hända här, eftersom det ju inte ens kunde hända där, vilket ju hade varit mycket mera sannolikt, med tanke på att det var där det hände.

Annonser

Våren är vår

Jag tar en sen lunch. En diger buffé av indiskt kittlar mina sinnen och jag reflekterar lite under en varm sol som sträcker ut sina strålar och hälsar att våren snart är här.

Jag tittar ut, kisandes i väntan på att mina blå ögon skall vänja sig vid det intensiva ljuset. Jag är försjunken i tankar.

En vår som hos vissa inger hopp, planer inför semestern, för utemöbler, trädgårdsarbete, bad, grillkvällar, barnskratt, brännboll, glädjeskutt, studsmattor, cykelturer, uteserveringar, rosévin, resor och solskydd.

En vår som hos andra innebär att kartongbiten man bäddat direkt på marken blir lite varmare. Om ett tag.
Våren ger medmänniskor fler mynt att stoppa ”i koppen” hos den fattiga. Vårens bankomat? Ibland ges en sedel. För att våren är här? För att vi skall må bättre. För att kunna shoppa med bättre samvete. För en stund.

En vår som för den flyende innebär nya sätt att tvingas överleva eller dö på, andra sorts faror som reser med värmen, bomber från osynliga fiender, fuktiga och överbefolkade skyddsrum – är min syster här? Ihåliga fredsplaner med bläck utan makt, vilja eller känsla, framryckande trupper, minor, massmord, svält, sorg, flykt över havet, jag kan inte simma, asyl, byråkrati, brutna löften.

Rasismen.

Den stängda dörren.

Solskydd utbytt mot avskydd.

En vår vi välkomnar med ett leende och tar för given.

En vår som inte alls är allas.

Min vår vill jag dela med dem som flyr den och med de som därför skyr den.

Min vår vill jag gömma för dem som kväver den. De som i skydd av den med blodiga revolutioner mördar den med resultatet att fler och fler tvingas fly den.

Vår vår är allas men den är stulen.

Låt oss tillsammans ta tillbaka den!

DNS

20150313-150758.jpg

(H)julen måste rulla

Massövervakning, tortyr (förlåt, förstärkta förhörsmetoder), lögner och dimridåer. Arbetsbeskrivningen för anställda inom vissa statligt kontrollerade agenturer på andra sidan Atlanten lämnar ingen oberörd. Men hjulen måste rulla. Vi vet det men trots bevis och uppslag i MSM under ett par timmar (!) reagerar de flesta av oss inte särskilt kraftigt på tortyr längre. Vi hinner helt enkelt inte. Vi tycks inte vilja eller kunna se det uppenbara. Det kan ha ett samband med att det i vårt undermedvetna handlar om ”humanitär tortyr” (förlåt, humanitära förstärkta förhörsmetoder), som finns till för allas vår ”säkerhet”. Mediebyråerna slår upp en sådan nyhet en dag eller två i bästa fall där det istället borde slås upp, dag efter dag, med djupgående reportage om hur våra liv i själva verket är hotade av våra självutnämnda ”livvakter” på andra sidan havet. Det borde leda till massiva demonstrationer. Men icke. Nyheten finns där som en kort notis inbakad likt en ensam champinjon i en Calzonepizza någonstans i dagstidningarna mellan djupgående reportage om vem som snuskar mest i Paradise Hotel eller BigB och vilken Bonde som återigen misslyckats med att hitta en fru, en ko, en tjur, en mästerkock, en mamma som söker, en hollywoodfru som..ja..vad gör hon egentligen?

Inte är det väl så tänker säkert många. Vi måste ju kunna lita på media och politiker även om de också skriver och säger massa strunt.

prometheus-enhanced-interrogation

Ok, men ta det här med FN (Förenta Nationerna) som exempel. När jag växte upp  på 1980-talet var FN något vi diskuterade i skolan relativt ofta. Vi sjöng till och med sånger som ”i natt jag drömde” under dessa lektioner. Surrealistiskt nästan. Döm av min förvåning när mina vänner inte ens reagerar när västländer i FN för ett par veckor sedan röstade(1) mot eller valde att inte delta vid omrösningen (Sverige bla) som fördömer försöken att glorifiera nazistisk ideologi. Försök gärna att hitta den nyheten i svensk mainstream media och fundera på varför denna nyhet inte är viktig för oss medborgare. Använd sökord som faller naturligt så som FN-resolution, glorifiering av nazism, omröstning FN, osv osv och jämför gärna med Googles sökresultat. Det är som om omröstningen inte har ägt rum i de kanaler vi oftast får information som vi skall lita på beskriver världen som den är och vad som sker. Finns det måhända fler nyheter som av olika anledningar hålls undan från medborgarna?

Redaktörer ser det alltså som ickenyheter att Sveriges regering inte står upp mot nazism, att tvingas vara utan sömn i 180 timmar. Att tvångsmatas rektalt. Att stå upp i två dygn precis efter att ens fötter krossats….att…det vänder sig i magen på mig så jag slutar där.

Det är så mycket enklare att engagera sig när spöklika u-båtar studsar runt i vår hyperintressanta och grumliga skärgård. När rysk militär för 14e gången i ordningen (sedan i våras) enligt politiker och journalister invaderar Ukraina. Vem kan klandra oss för att vara selektivt passiva? Hollywood har gjort ett bra förarbete. Det är ju Jack Bauer (serien 24), Carrie, Saul (serien Homeland) som säkrar världen mot allt ont som kan hända oss. De har ju bara de bästa intentioner för oss. Kom igen! Lite onsdags-tortyr har ingen dött av.

Vi är trygga i soffan med dessa ”goda krafter” på stand by. Lägg till Arrow, Batman, Iron Man, Hulken å Captain America så kan vi lugnt och sansat fortsätta att planera för julmaten, kalkonen, shoppingen, nobelfesterna, melodifestivalen, vädret…

Händer det något i världen som vi inte förstår så slår vi bara över till Netflix eller till ett matlagningsprogram.

 

(1) http://jinge.se/mediekritik/115-av-193-lander-stodjer-fn-resolution-mot-nazism-usa-och-ukraina-rostar-mot-medan-eu-inkl-sverige-avstar.htm

 

//DNS

Räkna med krig.

Det finns en orimlighet i den värld vi lever och utvecklas i. Kanske borde jag skriva att vi ”invecklas” i denna värld istället med tanke på hur den beskrivs och vart den är påväg. Orimlig som den är låter vi den samtidigt fortgå genom att knappt reagera i förhållande till hur mycket reaktion som krävs för förändring.

USA spenderade närmare 1,1 trillion amerikanska dollar ”endast” (som om det inte räckte) på kriget i Irak mellan år 2003-2010. Det är ofattbart mycket pengar (även om antalet mördade civila i kriget bör få ännu mer utrymme för reaktion i våra medvetanden). Det är de facto så ofattbart mycket pengar att inte många reflekterat över summorna vi hör på nyheterna, läser om i tidningar eller ser färdas från höger till vänster sida i nederkant av ekonominyheterna på Prime Time TV. Tvärtom är många istället imponerade och känner sig trygga med att ett land spenderar så mycket pengar i vad som påstås vara ”humanitära interventioner” och skydd och/eller befrielse från diktatur och övergång till ”Västerländsk demokrati”. Många vill dessutom ansluta sig till landets verktyg för världsdominans – NATO. Är det så konstigt då att ingen brytt sig om att kontrollera summan lite närmare? Vi blir dagligen lurade att tro att en annan stormakt hotar världen med sin ”aggressiva expansion” mot Väst, Öst, Syd, Nord, Upp, Ner, Bakom och Framför. Peka ut en riktning idag och enligt media ocg de flesta politiker i Väst så är den hotad av Putin. Rent mentalt så håller majoriteten redan ”fingret på avtryckaren” för att selektivt döma skeenden bortom rimlighetens gränser. Det krävs bara en ”trovärdig” källa som det kallas även om den i sig kan vara en suddig bild på en pensionerad fiskare i Stockholms skärgård eller en ännu suddigare sattellitbild på en förestående invasion av skördetröskor. Pang! Den tar vi!

Jag tror att Ryssland nu är uppe i hela 12 invasioner av Ukraina. Det låter väldigt underligt och är direkt oproportionellt mot den propaganda som råder i västmedia om Rysslands så kallade aggressivitet. En enda invasion av ett land utan struktur och med en hönsgård av omotiverad, undernärd och outbildad militär skulle ta en supermakt ett par tre timmar att fullborda.

Men i alla fall, jag skall inte rasera någons världsuppfattning. Det är ju bara onsdag.

Tillbaks till matematiken. 1,1 triljoner dollar.

Det går knappt att förstå hur mycket pengar det rör sig om nämligen om man som jag inte gör en enkel liten ekvation avrundad i all sin enkelhet. Jag tar USA som exempel i just Irakkriget då denna nation lägger lika mycket pengar på sitt försvar idag som de följande 20 länderna på listan gör tillsammans, 17 av dessa länder är dessutom allierade med USA. Vem hotar stabiliteten i världen nu igen?

http://www.globalfirepower.com/defense-spending-budget.asp

 

Worlds largest defence budgets

Så jag tänkte hjälpa till att bryta ner det.

1,1 trillion dollars =
8 biljoner svenska kronor =
8 tusen miljarder =
8 miljoner miljoner

Som exempel kan sägas att svenska folket betalade 1,4 biljoner kronor i skatt år 2007.
Det är ungefär 150 000:-/person. Det är ofta väl spenderade pengar även om jag kan tycka att de lika ofta är snedfördelade i samhällets strukturer och mycket av dem trollas bort i vårt korrumperade lagomland (http://www.sloseriombudsmannen.se/).

Om pengar som går till krig (många experter väljer att kalla det försvar) och förstörelse istället går till uppbyggnad av samhällen så kan man se det såhär. Att bygga en lägenhet i ett hyreshus i Sverige kostar ca 1 miljon sek/lght. (Ingen lyx men inte heller avskalat och sparsmakat) då enbart vitvaror och elinstallationer går loss på närmare hälften av kostnaden.

Med ovan nämnda matematik räcker denna svindlande och ofattbara summa till att bygga ca 8 miljoner lägenheter. Inklusive köp av tomt!

Jag hittade en bild på hur såpass mycket pengar ser ut. Tänk på att det handlar om 100$ sedlar i varje bunt.

http://www.pagetutor.com/trillion/index.html

Så vad kan vi göra åt det? Ställa krav på någon? Göra något?

Vi kan välja att vara aktivister eller en inaktivister. Vi kan välja att nyktra till och inte acceptera att media och politiker inte ger oss relevanta uttalanden, sätter saker i sitt sammanhang och för en balanserad debatt där makten ifrågasätts mer till förmån för medborgarna.

Det är upp till var och en. Men en sak kan vi nog vara överrens om.

Vår värld behöver hjälp att byggas för oss alla och inte att söndras för några få.

Hälsar

DNS

78 dagar av terror och tårar

För 15 år sedan förändrades jag som person i grunden. Jag omvärderade mig själv och omvärlden och blev en annan människa. Jag vill börja med att säga förlåt till dem jag sårat och som försökte förstå mig. Jag lyckades inte alltid förmedla varför jag blev påverkad så oerhört mycket.

Världen som jag kände till den svek mig ännu en gång. Den upphörde att existera i ett par dagar då jag befann mig i en svår och overklig mardröm. En dröm jag ville glömma men likt en klocka som stannat av en jordbävnings muller minns jag än idag exakt vad jag gjorde. Hur jag kände. Tårarna. Ilskan. Besvikelsen. Frågorna. Lögnerna. Tidningarna. Media. Politiker. 

Ni vet hur man minns vad man gjorde när Stenmark åkte skidor eller när Sverige grävde guld i USA, Kalla tog guldet, Holm segrade i Athen eller när Djokovic vann Wimbledon, Serbien slog Tyskland i VM, Röda Stjärnan vann Mästarcupen.

Ni vet när Tsunamin som nyslipad taggtråd sköljde över våra hjärtan under julen 2004. När Tjernobyl briserade, när Estonia skönk, Kurt Olsson gick bort, när ungdomarna blev innebrända på Hisingen, när Palme sköts, kravallerna svallade i Göteborg.

Jag minns vad jag gjorde. …när NATO släppte sina uransmittade bomber över mitt andra hemland…

liberty-see-hear-say-no-evil

 

Jag minns det som igår. Knivskarpt. Varje detalj, varje ljud, doft och nyans av mitt liv som passerade förbi på ett par sekunder. Jag minns också avsaknaden av intresse för hur jag som svensk, med serbiska rötter, påverkades av allt.

Kl var 20:00 och bomberna började falla över Beograd. En stad jag sedan jag var en skitunge varje sommar besökt, älskat, kramat förälskat mig i och som format mig genom alla mina släktingar och vänner, genom tidiga mornar av löpning, fotboll, idrott och lek eller sena kvällar av ännu mer idrott, god mat, fest och fantastisk atmosfär, gästfrihet, musik, glada och underbara människor.

Allt borta. Rök. Död. Bombernas muller. Skrik. Sirener. Hopplöshet. Tv-bilder av brinnande byggnader jag besökt, bostadsområden mörklagda med ett svart täcke som skydd mot angriparna. Broar som ruiner i Donau, uranbemannade smutsiga bomber, klusterbombernas splitterfragment i bostadshus, bilfabriker sprängda i Kragujevac bara ett par hundra meter från mormors fina och blomstrande hus, tömda sjukhus, en krater mitt i ett bostadsområde vars bomb lyfte mina farföräldrars hus i Nova Pazova och lämnade djupa, blödande sår i fundamentet av min uppväxttid, skolor igenbommade, luftvärnen och broarna bemannade av människor jag känner…kände.

Av terrorn skrämda människor som under 78 dagar fick lära känna Tomahawkmissilernas budskap om fred genom ansvar att försvara mänskligheten mot brott. 

 

cam41799_nato_bombs

Oro. Längtan. Saknad. Maktlöshet.

Ensamhet i ett myller av gemenskap och kärlek.

Styrka att överleva bara ett par timmar i taget.

Dagliga demonstrationer på Gustaf Adolfs Torg. Nästan varje dag. I över 70 dagar.

Sömnbrist.

Tal att skriva och känslor att bearbeta.

Vänner att trösta.

Styrka att finna.

Misstron från andra.

Lögnerna.

Som fortsätter…

 

Zivela Srbija

 

Tack   DNS

Fakta som understöd är alltid rätt!

Läsvärt!

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2259643-osakligt-om-krigen-i-forna-jugoslavien

Fakta och balanserat i Göteborgsposten

Tack Kjell Magnusson!

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2259527-begreppet-folkmord-haller-pa-att-devalveras

Brev från de koloniserade

Jag har alltid gillat Cornelis Vreeswijk – en av de största svenska trubadurerna.
Tack för inspirationen att beskriva fördomarna om serber i Sverige.
Originalversen först. Min tolkning av samtiden efter.
Originalsången hör ni här:

Brev från kolonien / Brev från de koloniserade

Hejsan morsan, hejsan stabben!
Här är brev från älsklingsgrabben
Vi har kul på kolonien
Vi bor 28 gangstergrabbar i en

Hejsan Sverige, hejsan stabben!
Här är brev från hemska grabben
Det är hårt på kolonien
Vi bor 28 gangster-serber i en
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Stor barack med massa sängar
Kan ni skicka mera pengar?
För det vore en god gärning
Jag har spelat bort vartenda dugg på tärning

Stor Barack med massa vapen
Kan ni se till galenskapen?
För det vore en god chans en
Att sluta tro på enbart NATO-alliansen
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Här är roligt vill jag lova
Fastän lite svårt att sova
Killen som har sängen över mig
Han vaknar inte han när han behöver nej

Här är roligt vill vi lova
Fastän lite svårt att sova
Serben ovan snarkar i ett
Han är kriminell och vakt på Compagniet
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Jag har tappat två framtänder
För jag skulle gå på händer
När vi lattjade charader
Så när morsan nu får se mig får hon spader

Vi framställs som psykopater
Som Breivikar men ej kamrater
Det vi önskar är dialoger
Men då hetsar regissören med fler monologer
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Ute i skogen finns baciller
Men min kompis han har piller
Som han köpt utav en ful typ
Och om man äter dom blir man en jättekul typ

Ute i skogen ligger liken
Även serber slängs i diken
Det är fred nu då var det krig var stans
Försoning kan ju inte ske med mer ignorans
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Jag är inte rädd för spöken
Och min kompis han har kröken
Som han gjort utav potatis
Och den säljer han i baracken nästan gratis

Stämplade som små banditer
Även skyldiga till celluliter
Ett storserbien vårt 2:a hemland
Som skall skapas genom mord rensning och mera brand
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Våran fröken är försvunnen
Hon har dränkt sig uti brunnen
För en morgon blev hon galen
För vi släppte ut en huggorm i matsalen

Som en burek utan löken
Smakar sanden i en öken
Vår kultur är fredligt härlig
Men vi brottas med en skum typ som oärlig.
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Föreståndaren han har farit
Han blir aldrig var han varit
För polisen kom och tog hand
Om honom förra veckan när vi lekte skogsbrand

Nere på Balkan har vi farit
Det blir aldrig som det varit
För i media skrivs det meter
Om hur alla serber drivs av elakheter.
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Ute i skogen finns det rådjur
I baracken finns det smådjur
Och min bäste kompis Tage
Han har en liten fickkniv inuti sin mage

Runtomkring oss finns det blåljus
I baracken endel småbus
Och vår bäste kompis Stojan
En sjujäkla far och svenskfödd har fått nojjan.
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Honom ska dom operera
Ja, nu vet jag inge mera
Kram och kyss och hjärtligt tack sen
Men nu ska vi ut och bränna grannbaracken!

Honom skall man landsförvisa
Medan eliten Nobelpris spisar
Kram och kyss och hjärtligt tack sen
Men nu skall vi be om ursäkt till galaxen
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
 

CV

Jugoslavien och Jag.

Året var 1991. Det var en varm sommarnatt i maj månad och Röda Stjärnan från Beograd hade precis vunnit Europacupen för mästarlag i Italienska Bari mot Olimpique de Marseille efter straffläggning (5-3). Samma arena som året innan hade korat Italien som VM-bronsmedaljörer när man slog England med 2-1 efter mål av Baggio, Platt och Schilaci. Klassisk mark för en fotbollssupporter och klassiska minnen som dyker upp nu när säsongen för ”fotbollsmästare” är igång igen. 1991 års final var i alla fall det sista året innan Mästarcupen blev det som idag kallas Champions League.

Ja, hela turneringen pendlade då mellan hopp och förtvivlan när jag hade möjlighet att se matcherna. Stundtals kunde jag inte ens förmå mig att titta på semifinalen mot Bayern München för jag mådde fysiskt dåligt av spänningen. Vilka profiler vi radade upp sen – Siniša Mihajlović, Dejan Savićević, Darko Pancév, Robert Prosinecki, Vladimir Jugovic, alla med förmågan att, vid första bästa skottläge, skicka iväg bollen, målvakten OCH målet på omloppsbana runt jorden. Nåja. Laget hade ju sin beskärda del av tur i avgörande lägen under turneringens gång men skall man vinna en hel turnering måste ett bra lag ha flyt! Det hade vi då under några spektakulärt intensiva månader!

Leendet spricker upp från hjärtat när jag minns denna oerhört stora seger. Känslan är snarlik den jag får när jag minns -94 och VM-bronset då vi grävde guld i USA med Andersson, Dahlin, Limpar, Thern, Brolin, midsommar, Silver ”Doome” och Arne Hegerfors som kommentator.

Magiskt!

Savicevic segrare 1991 med Röda Stjärnan

Savicevic segrare 1991 med Röda Stjärnan

1991 var jag tonåring och ”svenskjugge”. Svensk när jag ville och ”jugge” när jag önskade. Livet lekte. Det gick bra. Framtiden hade jag spikrakt planerad för mig själv. Jag skulle bli fotbollsproffs och sedan varva upp som FN:s generalsekreterare när tiden var mogen. Med facit i hand så lyckades jag inte med något av målen. Jag skulle ansträngt mig, varit lite mer självkritisk och försökt förstå min omvärld lite mer än att göra allt för att omvärlden skulle försöka förstå mig och älska mig. Jag antar att det är så att vara tonåring. Jag ville ju bara väl, var utåtriktad som få andra och tog kanske ibland mer utrymme än jag förtjänade. Den där känslan av att veta när det är bättre att hålla tyst hade jag totalt missat att ta till mig. Jag trodde dessutom att jag förstod vilken min plats var i min omgivning i förhållande till hur min omgivning såg på mig. Omgivningen eller omvärlden på den tiden, i början av -90talet, var så mycket mindre än vad år 2013 erbjuder sina följeslagare. Utrymmet i universum var på många sätt enklare att ta till sig då. Inte mycket hade hunnit bli globalt på den tiden. Idag är det tvärtom. Det globala perspektivet finns i stort sett i allt vi gör. Relationer blir mer komplexa och ens egen betydelse i olika sammanhang förminskas om man inte själv tar platsen i informationssamhället.

Domaren blåser frispark. Röda Stjärnan försöker få tiden att gål! Jag sitter i soffan. Nervös. Ställer mig upp. Sen går allt av bara farten. Jag ligger på golvet, sliter mitt hår vid en miss, glidtacklar fåtöljen (spelad av Jean-Pierre Papin), skriker av glädje, gömmer mig i köket, hoppar upp på hörnor och rensar eller nickar mot mål, slänger mig vid frilägen och har nog ta mig 17 mer bollinnehav hemma  i vardagsrummet än vad Belodedici har under hela 2:a halvlek.

Efter de första dagarna av eufori gav segern sedan en förlösande och mycket påtaglig känsla av tomhet. Vad skulle hända med laget nu? Skulle det splittras? Hur skulle det bli med landslaget? Skulle de klara kvalet till EM-slutspelet i Sverige 1992? Skulle de få vara med alls? Jag behövde inte vänta särskilt länge på ett svar. Nästan på dagen ett år innan finalen hade serbiska och kroatiska supportrar drabbat samman på ökända Maksimirstadion i Zagreb och även om jag då inte förstod betydelsen av det hat som visades på arenan mellan supportrar från de båda lagen så insåg jag nu hur avgörande just detta ögonblick var för genomförandet av Jugoslaviens sönderfall. På den tiden fanns inte internet och inget YouTube så nyheterna fick man snällt ta till sig från en av de båda kanalerna på TV:n. Söka information fick man göra på biblioteket i bästa fall. Informationen som fanns var också därför mycket vinklad åt ett eller annat håll med små möjligheter att skapa sig en bättre och bredare bild av vad som skett.

Maksimirstadion Maj 1990. Matchen mellan Dinamo Zagreb och Crvena Zvezda urartar på läktaren.

Maksimirstadion Maj 1990. Matchen mellan Dinamo Zagreb och Crvena Zvezda urartar på läktaren.

Även om jag på kvällarna hörde och kände av oron hos mina föräldrar hemma när de diskuterade politik kunde jag aldrig föreställa mig att eventuella motsättningar inom landet snart skulle leda till ett fruktansvärt och blodigt inbördeskrig. Vem kunde det egentligen? Det stämde bara inte. Det var omöjligt för mig att förstå hur dessa människor som jag älskade, i Jugoslavien, ett land som jag också älskade, skulle gå man ur huse och ursinningslöst börja döda varandra. Jag fick inte ihop det. Allt jag var eller trodde jag var började jag ifrågasätta.

Farsan var om möjligt en ännu större Röda Stjärnan supporter än jag men av den sorten som hela tiden klagade på spelet och spelarna, nästan aldrig nöjd och ofta ganska kritisk men med ett analytiskt sätt som jag inte förren nu (när jag själv är pappa, förstår min plats i ett större sammanhang och är något klokare) förstår innebörden av. Far var stenhård i sina analyser. Verkligen en fotbollskännare som kunde se saker få andra lade stor vikt vid men som ofta avgjorde matcher. Sådan är han också som förebild för mig. Han har ett sätt att tänka på och dra slutsatser kring som jag uppskattar mycket mer idag än jag gjorde då.

Jag visste inte längre vem jag var. Hur skulle jag ta ställning till ett inbördeskrig när jag inte förstod mekanismerna till krigets utbrott? Förklaringarna jag trodde på kom ju från Rapport och Aktuellt, Göteborgsposten och Expressen. Då var det naturligt för mig att ifrågasätta Serbien och serberna. Vad de sysslade med? Varför de ”startade krig” (vilket ju i sig är den enskilt största lögnen som cementerats som sanning om konflikten), varför krigade man och dödade oskyldiga? Varför ville de skapa ett Storserbien? Frågorna var många. Frustrationen hög. Mina föräldrar såg på mig med tårar i ögonen som om de i det ögonblicket anklagade sig själva för att de uppfostrat mig med ”jugoslaviska och svenska värderingar” och inte ovanpå det berättat mer för mig om mina rötter och Jugoslaviens hela historia.

Jag ville inte lyssna. Så arg, så besviken och så ledsen var jag. Det var inte alls synd om mig dock. Jag fortsatte att ifrågasätta!

”-NI GRÄT JU NÄR TITO DOG! Varför är vi helt plötsligt serber nu?!” tänkte jag för mig själv och brottades med tanken på att mitt älskade Jugoslavien föll sönder i ruiner och förlorade sin själ i takt med att mitt inre sakta men säkert började ifrågasätta mediernas rapportering om krigets händelser. Jag hörde ju olika saker från olika håll. Det var kaos! Jag blev verbalt attackerad i skolan för att mina rötter var serbiska. Till och med min historielärare i gymnasiet såg på mig med misstänksamhet när jag ”spred min serbiska propaganda” på lektionerna. Min utgångspunkt var att alla var skyldiga till söndringen av landet men att serberna felaktigt behandlades som den värsta sortens barbarer då de tillskrevs den föga smickrande beskrivningen av att de ville skapa ett ”Storserbien” genom att våldta, massakrera och husera fångar i koncentrationsläger. Det var ju nästan precis tvärt emot det jag upplevde hände därnere. Inte för att serberna inte var skyldiga till brott (vilket de ju var precis som övriga involverade under kriget) utan för att hela strukturen i beskrivningen av krigets utbrott helt enkelt sade emot sig själv. Serberna var ju den enda minoriteten som ville behålla Jugoslavien intakt och på så vis ta hänsyn till Jugoslaviens sammansättning och dess minoriteter innan en uppdelning kunde ske på ett fredligt sett. Alla andra separatistiska lösningar var ett brott emot den Jugoslaviska konstitutionen och skulle leda till krig vare sig man ville det eller inte. Varför var det ingen som lyssnade? Så många människoliv som gick till spillo.

För vad?

 Jag hämtade information från vänner och släkt som flydde, från släktingar i den Jugoslaviska armén, från nyhetsbyråer som var mer balanserade i sin rapportering och mer ifrågasättande än de nyheter som matades ut i svensk media. Jag började lyssna på mina föräldrar och vi satt i timmar och dagar medan jag frågade dem om allt. De berättade. Farsan drog fram bok efter bok efter bok (jag som tidigare trott att han bara läste amerikanska serietidningar om Cowboys och Indianer) på kyrilliska och latin och han berättade. Jag lyssnade. Mamma fyllde i. Vi grät. Vi skrattade. Vi kramades. Jag bestämde mig där och då för att jag ville acceptera att jag hade serbiska rötter och att jag inte längre kunde vara jugoslav. Jag kände stolthet över att jag lärt mig att inte hata någon och istället för hat ifrågasätta även ”sanningar” om och när så krävdes. Detta lever kvar i mig än idag – att inte bara acceptera utan att istället ifrågasätta när det råder osäkerhet och finns ”lösa trådar”.

Jugoslavien för mig är idag ett minne bland andra minnen där det bästa ändå är alla människor, från alla delar av den en gång så stolta och förhållandevis väl fungerande ”Jugoslaviska gemenskapen”, vänner och bekanta som jag lärde känna både i framgång och i motgång, i vänskap och i tider av misstänksamhet men alltid med den högsta respekt för våra likheter och olikheter.

Utan Jugoslavien hade jag troligtvis aldrig heller riktigt förstått att uppskatta mitt serbiska arv.

Pozdravningar

DNS

Vårt ansvar är att inte ljuga…

Så är vi här igen. (So, here we go again).

För 18e året i rad. ”Dagen efter” då jag med en olustig känsla i kroppen känner av hatet och misstron emot en folkgrupp i Sverige – serberna. Misstron mot mig, mina föräldrar, släkt och mina vänner med serbiska rötter. I media är den 11:e juli varje år tillängnad ”antiserbismen” i Sverige (och i stora delar av Västvärlden). Det är olustigt att känna sig förföljd av ”etablissemanget” som vänder ut och in på sig själva för att i möjligaste mån få sola sig i glansen av bosniakiska offer (från en sida i den Jugoslaviska konflikten). Offer som naturligtvis skall uppmärksammas och aldrig glömmas men också, för försoningens skull, sättas in i ett sammanhang och en helhet som beskriver händelserna utifrån faktiska skeenden. Som visar att fler var offer för det komplicerade inbördeskriget som mediedrevet och vissa politiker försöker förnekla till en enda isolerad händelse – planerad, icensatt och utförd av den serbiska armén.

Många är de serber i Sverige som verkar ge upp efter de senaste två åren av ökat engagemang mot hetsen. En hets som nådde sin höjdpunkt 2012 och som nu återigen eskalerar (med få nyansskillnader men med bättre samordning av allt att döma). I tron om att det kommer att ”gå över”. Med förhoppningar om att ”det löser sig”. Till och med från de organisationer som säger sig företräda serberna i Sverige är det kusligt tyst när det gäller vilket ben man skall stå på och hur mycket smutskastning av politiker, företrädare för antirasister och mediedrev man skall tåla innan man börjar agera. Hur mycket skall man tåla innan någon ställer frågan om en utländsk konflikt hör hemma i svensk inrikespolitik och om regeringen tänker göra något åt det. Sätta nya riktlinjer för integration, kommunikation och att involvera istället för att som nu söndra en slumrande minoritet.

Man förlikar sig kanske med tanken på att av ledande politiker, som av oss skattebetalare givits uppdraget att integrera ALLA människor i samhället och inte elda på separatism och misstro mellan folkgrupper, beskrivas som rasister, nazister, extremister, högervridna folkmordsförnekare. För så är det. Idag så beskrivs vi serber så. Inte alla serber dock. Det finns några serber som är snäppet bättre människor enligt uttalanden från representanter för Folkpartiet – de sk ”högvärdiga serberna”. (Intressant att en statssekreterare för integration i Sverige på ett rasistiskt sätt delar upp en folkgrupp i högvärdiga och mindre högvärdiga).

Endast de av oss som INTE tror på den svartvita propagandan om ”de goda mot de onda” som omger krigen i fd Jugoslavien. Endast de serber som INTE står i givakt när sanningen våldtas av den politiskt och imperialistiskt förankrade krigsförbrytartribunalen i Haag – endast vi är extrema och ”hyllar krigsförbrytare” så fort vi får möjlighet till det.

Det är dagen efter den 11e juli. Dagen efter politikers, mediers och div självutnämnda antirasisters spridning av påhopp och propaganda om massakern i Srebrenica 1995. Det är en förlamande känsla att läsa, höra och se på det jag enklast kan beskriva som ren rasism. 

Häxjakten på serber i Sverige fortsätter. Den möts med tystnad från serbiskt håll. Skall det behöva gå så långt att en etikett med ”Jag är serb” sys fast på våra kläder. Att skyltar med ”Serber och hundar – längst bak i bussen” införs. Att ”Vi serverar inte serber här” skall marknadsföras innan någon förstår vad som pågår?

Pozdravningar

DNS

Post Navigation